Var det bara jag som uppfattade att det var en lagsport?
Jag måste skriva av mig lite... Jag har nyligen kommit hem efter att ha haft en vanlig idrottslektion med klassen. Det mesta är egentligen som vanligt, vi har haft trippelboll (innebandy, mattrugby och volleyboll). Två lag, ett med 10 och ett med 9. Innebandyn gick sådär för mitt lag, vi förlorade och inte många mål gjordes. Sen kom mattrugbyn och där börjar det...
Vi var fem spelare på planen men vissa verkade missat det, att man är ett lag, det är lagsporter. Alla är värdefulla på sitt sätt. Mitt lag spelade med ungefär två stycken hela tiden. Pass hit, pass tillbaka, spurt och pass dit och motståndarlaget tar bollen. Medans andra står på jätte bra posititioner men aldrig får en pass, aldrig en chans att ta bollen, aldrig. Det visade sig ganska snabbt vilket lag som snabbt fattat vilken sport vi spelade. De gjorde mål för mål medan jag bara sprang fram och tillbaka. För så var det. Jag och Karin pratade om det när vi satt på avbytarbänken, att man tappar gnistan när man springer över hela planen och så mycket man orkar..trots att man är halvt förkyld och halsen svider. Hostan kommer men man fortsätter springa för att "finnas där" för laget, jag vill vara en bra lagspelare. Jag är ingen super talang på idrotter, jag springer inte fortast och jag kastar inte längst. Jag är ingen sportmänniska men jag kan ärligt säga att jag inte är helt världelös. Jag kan "läsa spelet" rätt bra och hitta luckor, förstår bra var jag borde vara och dit springer jag också, dessutom rätt diskret och får jag chansen gör jag gärna mål - jag borde vara en spelare som räknas men det handlar om att få chansen. Karin är jätte snabb och en viktig spelare i ett lag, men vi är inga stjärnor - fast vi tar plats. Men vi summerade efter matchen att på mattrugby-delen hade vi nuddat bollen två gånger var (fattar ni - TVÅ!) och resultatet? Ett mål var! En gång passade jag Karin så hon gjorde mål och en gång gjorde jag mål själv. Alltså, jag gjorde en asist och ett mål, det är rätt bra för att ha fått bollen två gånger. Ska det bli några mål får man göra de själva..för laget gick det inte så bra för, motståndarna gjorde mål efter mål och vi bara sprang. Yes, min hals sved och jag hostade. Snacka, visa att ni finns, VISA ER! Det är vad vi fick höra från en lagkamrat när vi försökte få fram våra åsikter, vad tror ni att vi gjorde? Ett tillfälle som exempel - Karin var helt fri och en halv meter framför en annan tjej som hade bollen. Vem tror ni hon passade? En annan kille flera meter bort. Hade hon passat Karin hade det blivit mål men det handlar inte bara om att göra mål utan om att få alla i laget att synas. Att alla i laget åtminstone ska få delta i spelet. När jag vid ett annat tillfälle försökte framföra till en kille i laget att vi kanske borde ändra taktik och att det inte blir kul och motiverande att bara springa hela tiden sa han bara "det hjälper inte att klaga på laget, var inte så pessimistiska". Visst, jag förstår att man inte ska klaga på andra och särskilt inte på laget. Men i det här fallet känner jag faktiskt att vi gjort vårat bästa och faktiskt inte bara klagat, dessutom ser jag det inte som klagomål att föra fram sin åsikt.
Jag vet att några i min klass kommer att läsa det här och jag hoppas att de flesta inte tar åt sig av kritiken, skulle jag läsa det här skulle jag inte ta åt mig eftersom jag vet att jag är en bra lagspelare. Och de är många som är det, framförallt tjejerna. Så upplever iaf jag det. Det är kanske anledningen till att vi tjejer faktiskt visar på bra motstånd mot killarna när vi spelar tjejer-killar.
Nu har jag fått fram lite av vad jag var tvungen att skriva, ledsen för långt inlägg men jag hoppas faktiskt att ni tar er tid att läsa texten. Det är viktigt för alla, det är viktigt att förstå hur det känns för oss som knappt vidrör bollen (men faktiskt ändå gör mål 50% av gångerna man har bollen och asisterar 50 %, rätt bra statistik ju..)
Vi var fem spelare på planen men vissa verkade missat det, att man är ett lag, det är lagsporter. Alla är värdefulla på sitt sätt. Mitt lag spelade med ungefär två stycken hela tiden. Pass hit, pass tillbaka, spurt och pass dit och motståndarlaget tar bollen. Medans andra står på jätte bra posititioner men aldrig får en pass, aldrig en chans att ta bollen, aldrig. Det visade sig ganska snabbt vilket lag som snabbt fattat vilken sport vi spelade. De gjorde mål för mål medan jag bara sprang fram och tillbaka. För så var det. Jag och Karin pratade om det när vi satt på avbytarbänken, att man tappar gnistan när man springer över hela planen och så mycket man orkar..trots att man är halvt förkyld och halsen svider. Hostan kommer men man fortsätter springa för att "finnas där" för laget, jag vill vara en bra lagspelare. Jag är ingen super talang på idrotter, jag springer inte fortast och jag kastar inte längst. Jag är ingen sportmänniska men jag kan ärligt säga att jag inte är helt världelös. Jag kan "läsa spelet" rätt bra och hitta luckor, förstår bra var jag borde vara och dit springer jag också, dessutom rätt diskret och får jag chansen gör jag gärna mål - jag borde vara en spelare som räknas men det handlar om att få chansen. Karin är jätte snabb och en viktig spelare i ett lag, men vi är inga stjärnor - fast vi tar plats. Men vi summerade efter matchen att på mattrugby-delen hade vi nuddat bollen två gånger var (fattar ni - TVÅ!) och resultatet? Ett mål var! En gång passade jag Karin så hon gjorde mål och en gång gjorde jag mål själv. Alltså, jag gjorde en asist och ett mål, det är rätt bra för att ha fått bollen två gånger. Ska det bli några mål får man göra de själva..för laget gick det inte så bra för, motståndarna gjorde mål efter mål och vi bara sprang. Yes, min hals sved och jag hostade. Snacka, visa att ni finns, VISA ER! Det är vad vi fick höra från en lagkamrat när vi försökte få fram våra åsikter, vad tror ni att vi gjorde? Ett tillfälle som exempel - Karin var helt fri och en halv meter framför en annan tjej som hade bollen. Vem tror ni hon passade? En annan kille flera meter bort. Hade hon passat Karin hade det blivit mål men det handlar inte bara om att göra mål utan om att få alla i laget att synas. Att alla i laget åtminstone ska få delta i spelet. När jag vid ett annat tillfälle försökte framföra till en kille i laget att vi kanske borde ändra taktik och att det inte blir kul och motiverande att bara springa hela tiden sa han bara "det hjälper inte att klaga på laget, var inte så pessimistiska". Visst, jag förstår att man inte ska klaga på andra och särskilt inte på laget. Men i det här fallet känner jag faktiskt att vi gjort vårat bästa och faktiskt inte bara klagat, dessutom ser jag det inte som klagomål att föra fram sin åsikt.
Jag vet att några i min klass kommer att läsa det här och jag hoppas att de flesta inte tar åt sig av kritiken, skulle jag läsa det här skulle jag inte ta åt mig eftersom jag vet att jag är en bra lagspelare. Och de är många som är det, framförallt tjejerna. Så upplever iaf jag det. Det är kanske anledningen till att vi tjejer faktiskt visar på bra motstånd mot killarna när vi spelar tjejer-killar.
Nu har jag fått fram lite av vad jag var tvungen att skriva, ledsen för långt inlägg men jag hoppas faktiskt att ni tar er tid att läsa texten. Det är viktigt för alla, det är viktigt att förstå hur det känns för oss som knappt vidrör bollen (men faktiskt ändå gör mål 50% av gångerna man har bollen och asisterar 50 %, rätt bra statistik ju..)
Kommentarer
Postat av: Camilla
jättefin header:):)
Trackback
