Felicia Lövgren

Jag kommer precis som alla andra ihåg min första dag på Ytterlännäs, jag minns att det var sol den dagen och jag kände mig så stor men ändå så liten eftersom vi var minst på en ny skola. Vi hade avslutningslunch idag och det var först då jag insåg allt, på riktigt. Det var då det blev en sak som jag inte bara pratat om i framtiden, idag insåg jag att det var sista gången jag befann mig i min skola. Sista gången jag gick in och ut ur matsalen, sista gången jag gick ifrån skolan. Allra sista gången. Och vet ni vad, det kändes väldigt sorgligt.

Trots att jag många stunder varit arg och less på många i klassen så kommer jag ändå sakna precis allt. Det har ändå varit "vi" i 4 år. För även om vi inte haft världens bästa sammanhållning och även om vi är rätt så spretiga så har vi ändå varit med om så mycket. Vi har tagit igenom oss helvetesveckor och idrottsdagar, skrattanfall och jobbiga lärare. 9b har varit alla lärares favoritklass men även mardrömsklass, 9b var klassen som skulle knäcka. Hur det än varit under åren som gått har vi ändå varit den bästa klassen, trots vår spretighet har vi ändå haft lite av varje.

Ska det verkligen vara så här? Att man helt plötsligt bryter kontakten och släpper taget. Många av mina klasskompisar kommer jag inte att träffa mer, vissa börjar på andra skolor och de andra som kommer gå i samma som mig kommer jag antagligen bara att säga hej till i förbifarten. Åh, det känns så oerhört overkligt alltihop. Två av tjejerna i min klass har jag gått tillsammans med sedan förskoleklass, förstår ni hur märkligt det blir att vi helt plötsligt inte kommer träffas varje dag? Jag har aldrig behövt ta farväl av någon, farväl suger!

Tack 9b, tack för de här fyra långa åren. Jag kommer sakna er (och ja, jag längtar redan till våran återträff!)