Felicia Lövgren

Jag säger alltid att jag inte har någon press på mig själv, det har jag inte. Men det finns ändå där någonstans långt in, jag vet ju att om jag skulle få VG på vi säger en stor inlämningsuppgift som jag lagt ner massor av tid på så skulle det inte vara hela världen - men jag skulle bli djupt besviken. Och faktiskt så växer sig det här större och större för varje grej som passerar. Jag har under hela nian fått MVG på exakt allt jag gjort som betygssatt, jag är oerhört stolt över det, men det blir också en slags börda. För vad händer om jag helt plötsligt bryter det mönstret? Hur skulle det kännas, och det är inte så att jag önskar att jag skulle fått några andra betyg men desto längre man väntar med något - desto värre känns det ju när det väl kommer, eller?

Nu, när alla inlämningsuppgifter är gjorda och slutbetygen satta, kan jag med facit i hand se tillbaka och se att mina betyg är långt över medel. Jag har högsta betyg i alla teoretiska ämnen och i nästan alla praktiska, men vad är det egentligen värt? Det är tre bokstäver på ett papper, prestige, en bekräftelse på allt slit - javisst. Men jag vill inte påstå att jag slitit för betygen, visst..jag har långt ifrån glidit fram på ett bananskal eller viftat på ögonfransarna för de här betygen men det finns andra än mig som slitit betydligt hårdare för betygen. Vissa är bra på fotboll, vissa på balett, någon annan sjunger som en gud och jag är bra på diskussioner. Sånt är livet, son las cosas de la vida - där har vi en annan sak jag är bra på. Att komma ihåg onödiga glosor.

Men vad händer nu då? När allt skolarbete är över och det finns verkligen ingenting som kommer längre fram, ingenting att tänka på, inga sidor att läsa för att jobba in tid. Jag har gjort så hela året faktiskt, om jag vet att jag har läsläxa till torsdag har jag läst så mycket som möjligt innan så att jag inte har allt kvar till sista dagen. Men nu, det finns verkligen ingenting att göra i skolväg. Det är oerhört befriande, men känns också märkligt. Vad händer nu? Jag är ledig imorgon och det slog mig förut, jag har ingenting jag måste göra. Det var länge sedan det var så, för det finns alltid något man kan göra. Någon present som kan kollas ut, någon läxa som kan vara bra att titta igenom, något där, något här. Men faktum är att jag kan ägna morgondagen åt exakt vad jag vill. Jag har verkligen inga planer och det är ovanligt för att vara mig. Jag planerar alltid, även om jag är ledig, för annars känns det som om den dagen bara försvinner och det har varit en dag som gått till spillo. Men det gör absolut ingenting i hela världen om jag inte får ut någonting av min dag imorgon, och det är just det som är så jäkla skönt. Jag kan vara vaken hela natten om jag känner för det eftersom jag inte måste kliva upp i någorlunda tid dagen efter för att kunna göra så mycket som möjligt.

Mitt liv har varit ett virrvarr allt för länge och nu vet jag inte hur jag ska reagera när allt klarnar upp, jag har glömt hur man är spontan och bara tar dagen som den kommer!