Jag överlevde och är väldigt glad för det
Söndagkväll, efter sexton (16!!!!) dagars ledighet väntar en helt vanlig vecka imorgon. Har lite blandade känslor inför det, visst känns det hemskt jobbigt att måsta kliva upp innan man själv vill men på ett sätt känns det ändå helt okej..back to reality liksom. Jag måste dock tillägga att det känns finemang att jag vet att jag bara ska gå i skolan i 6 dagar sedan väntar 13 dagars ledighet igen. Först ska min lillebror spela SM i tennis (avslöjar vart sen!) och direkt efter det ska jag äntligen till Amanda. Åh vad jag längtar!
Men om jag lite kortfattat ska berätta om det jag väntat lite med kan jag ju börja nu. Vi hade ett par jätte härliga dagar i Åre, min slalomglädje tog dock slut redan efter 3 dagar men det är en annan femma. Jag är ingen riktig fantast av sånt, 3 dagar om året räcker. Vi hade min moster+familj med också, plus mormor för att vara barnvakt till mini-Majs när vi andra åkte skidor. Majsan blev sjuk andra dagen, kräktes och sådär men vi tänkte inte så mycket mer på det och tyckte mest synd om henne. På onsdag eftermiddag började min moster att må dåligt, det slutade med att hon också kräktes och mådde sjukt dåligt..ganska på en gång började jag må illa men jag tänkte förståss att det var för att jag har lätt att bli äcklad och mår illa bara av att andra gör det. Hade ingen matlust men mamsen ville att jag skulle äta ändå, så att jag inte skulle gå in i ett sjuk-läge. Vid halv tio på kvällen var det dock min tur - och ni ska veta att jag verkligen har fobi för att kräkas (jag är livrädd för det). Jag ska inte gå in på detaljer men det där var verkligen min mardrömsnatt..en efter en kräktes vi (förutom mamma och Linus). Och utan att göra mig till ett offer så hade jag nog det värst, och min mamma var en klippa, låg hela natten och grät och spydde och sa hela tiden "mamma åhhåhå buhuu jag vågar inte jag orkar inte". Insåg först efter vilken liten bebis jag betedde mig som men det var faktiskt så jag kände. Jag kan vara hur stark som hellst men när det kommer till att kräkas är jag världens svagaste. Men som min mamma brukar säga, man blir bara bra på det man övar, och jag har inte kräkts sen jag var 11 år.
Vi bestämde oss för att åka hem på torsdagen, så det var på väldigt skakiga ben en ytterst ofräsch Felicia tog sig igenom receptionen på väg till bilen den morgonen. Tur att det var helt tomt på folk! Det var min första vinterkräksjuka och jag är väldigt glad att jag överlevde. Fy h-vete vad jag har mått dåligt de senaste dagarna.
Nu ska jag mysa i soffan med tända ljus och ladda inför morgondagen. Hoppas ytterlännässkolan är redo för the return of Felicia!
Men om jag lite kortfattat ska berätta om det jag väntat lite med kan jag ju börja nu. Vi hade ett par jätte härliga dagar i Åre, min slalomglädje tog dock slut redan efter 3 dagar men det är en annan femma. Jag är ingen riktig fantast av sånt, 3 dagar om året räcker. Vi hade min moster+familj med också, plus mormor för att vara barnvakt till mini-Majs när vi andra åkte skidor. Majsan blev sjuk andra dagen, kräktes och sådär men vi tänkte inte så mycket mer på det och tyckte mest synd om henne. På onsdag eftermiddag började min moster att må dåligt, det slutade med att hon också kräktes och mådde sjukt dåligt..ganska på en gång började jag må illa men jag tänkte förståss att det var för att jag har lätt att bli äcklad och mår illa bara av att andra gör det. Hade ingen matlust men mamsen ville att jag skulle äta ändå, så att jag inte skulle gå in i ett sjuk-läge. Vid halv tio på kvällen var det dock min tur - och ni ska veta att jag verkligen har fobi för att kräkas (jag är livrädd för det). Jag ska inte gå in på detaljer men det där var verkligen min mardrömsnatt..en efter en kräktes vi (förutom mamma och Linus). Och utan att göra mig till ett offer så hade jag nog det värst, och min mamma var en klippa, låg hela natten och grät och spydde och sa hela tiden "mamma åhhåhå buhuu jag vågar inte jag orkar inte". Insåg först efter vilken liten bebis jag betedde mig som men det var faktiskt så jag kände. Jag kan vara hur stark som hellst men när det kommer till att kräkas är jag världens svagaste. Men som min mamma brukar säga, man blir bara bra på det man övar, och jag har inte kräkts sen jag var 11 år.
Vi bestämde oss för att åka hem på torsdagen, så det var på väldigt skakiga ben en ytterst ofräsch Felicia tog sig igenom receptionen på väg till bilen den morgonen. Tur att det var helt tomt på folk! Det var min första vinterkräksjuka och jag är väldigt glad att jag överlevde. Fy h-vete vad jag har mått dåligt de senaste dagarna.
Nu ska jag mysa i soffan med tända ljus och ladda inför morgondagen. Hoppas ytterlännässkolan är redo för the return of Felicia!
Kommentarer
Trackback
