Felicia Lövgren

Jag känner mig tom och alldeles sorgsen, jag har nämligen precis haft min sista idrottslektion någonsin på Ytterlännässkolan - men det är inte det som känns jobbigt. Det är att det också var sista idrottslektionen med världsbästa Lasse som min klass 9b haft i fyra år. Både han och vi i klassen har alltid tyckt att kombinationen av klassen och Lasse har varit bra, så även om jag aldrig direkt älskat idrottstimmarna så har de faktiskt blivit bra och ibland riktigt roliga och vet ni varför? Jo, det beror på läraren. Jag tror inte att det är själva ämnet i sig som gör att man gillar det eller inte, det är läraren och hur han/hon undervisar. Lasse har hursomhellst tagit till sig min stökiga och pratiga klass och verkligen fått varenda en att skratta och någongång må bra. Som jag känner det har Lasse inte bara varit en idrott/mattelärare utan han har varit en stöttande person för varenda en av oss, på många olika sätt. Så jag vet redan nu att det jag kommer sakna mest av allt med Ytterlännässkolan är lektionerna med Lasse.

Jag har åtminstone två mattelektioner kvar och det låter kanske konstigt men jag ska verkligen njuta av dessa, hade även sista spanskan idag men vet ni kära bloggläsare. Det kändes bara skönt. Och jag gillar egentligen språk, spanskatimmarna har helt enkelt från starten i sexan varit så tumultartade och problematiska så det har gjort att vi inte alls gillar spanska. Ingen i min klass!

Orienteringen gick förresten rätt bra, förutom att det var så otroligt många backar och nerförsbackar (konstigt ord) så att mitt högraknä känns som om jag vore en sisodär 76, 78 år. Som en gammal tant, aj aj aj. :(