Felicia Lövgren

Som tillexempel idag. Det visade sig vara inställd bild vilket gjorde att vi hade lunch i två timmar. Jag kom snabbt på att vi borde kunna flytta dagens sista lektion och därmed sluta en timme tidigare. Jag tog tag i det, gick iväg till idrottshallen och pratade med våran mattelärare som inte alls tyckte att det var några problem - han litade på oss. Vi fixade ett ledigt klassrum och samlade halva klassen och även om vi inte jobbade jätte mycket, organiserade vi  det hela och det bevisar min teori om att man nästan alltid kan få som man vill. Om man väljer sina ord väl, gör en bra kompromiss och bara lägger på ett leende så kan man nästan alltid göra de flesta nöjda. Jag har åtminstone aldrig haft några problem med det.

Vilken klass jag har då, vi är verkligen one of a kind och jag lovar att ingen lärare som någonsin haft oss glömmer oss i första taget. Vi är en sån klass man kommer ihåg. Och jag är verkligen djupt imponerad över de lärare som har oss dag efter dag, och särskilt de som hanterar oss bra. Grejen är den tror jag, att om man får bra kontakt med oss och får en bra relation till klassen så är vi världens bästa klass att ha. Men om man inte riktigt connectar och klickar med oss, ja då är vi med all säkerhet världens jobbigaste ungar. Mardrömsklassen. Och jag kan inte riktigt inse att det verkligen bara är en månad kvar av den här tiden, så jag antar att det är bäst att njuta nu innan det är för sent. Den här tiden kommer aldrig tillbaka. Hela skolan gråter - 9b kommer aldrig åter liksom. Hur sjukt är det inte att vi redan gått tillsammans i nästan fyra år. Det är ju så himla länge! Snart har jag gått mina 10 år i grundskolan, sen väntar 3 år gymnasialutbildning och vad händer sen? Ja, den som lever får  helt enkelt se!